Varför blev jag utbränd? Jag skriver av mig om min utbrändhet, del 2

Först en liten recap: Jag skriver detta dels för att jag tror att det är nyttigt för mig att skriva ner mina tankar om min utbrändhet. Det hade jag förstås inte behövt göra offentligt, men när jag skrev ett mail till hemgruppledarna i december där jag berättade lite om mitt tillstånd så fick jag några svar som uttryckte att fler borde berätta om sin utbrändhet till hjälp för andra i liknande situation. Sedan dess har jag tänkt att jag kanske borde göra det men har ändå inte varit riktigt övertygad. Ska man skriva så här mycket om sig själv? Blir det självcentrerat? Verkar det som om man försöker göra sig till tolk för “de utbrända”, fastän det finns lika många sorters utbrändhet som det finns drabbade människor? Kommer läsare att dra teologiska växlar på det jag skriver, eftersom jag står i ett andligt ledarskap, eller kan de förstå att jag bara beskriver mina känslor och upplevelser?

Men jag har under resan upplevt att det betyder så otroligt mycket att få möta igenkännande hos en medmänniska, antingen hos någon som gått igenom en utbrändhet, eller hos någon som har en gedigen kunskap i ämnet. Därför har jag bestämt mig för att skriva och berätta hur jag upplevt och upplever min utbrändhet, eller utmattningssyndrom, som är den mer korrekta termen. Du som inte upplevt utbrändhet kommer säkert inte att tycka att detta är speciellt uppbyggligt. Du kan läsa något annat. Kanske kan det jag skriver vara nyttigt som en varning för dig som inte ser dig som utbränd men kanske känner igen en del symptom. Till dig säger jag: Sök hjälp innan du faller så djupt som jag gjorde!

Första delen hittar du här: Hur mår du? Skriver av mig om min utbrändhet, del 1

Den här fortsättningen skrev jag faktiskt samma dag, men jag har inte orkat korrekturläsa den förrän nu. Det här skrev jag alltså i april 2015:

Kulmen, men inte hela hemligheten

När doktor och psykolog hösten 2014 frågade mig om upprinnelsen till att jag nu ansåg att jag behövde bli sjukskriven, så var mitt första svar ungefär så här:

Vi köpte hus i augusti, och när vi hade flyttat in sa jag till Marianne: Nu är jag trött! Med det menade jag inte en vanlig trötthet som självklart kommer efter en flytt. Jag menade verkligen att jag var riktigt trött, att husköpet hade tagit hårt på mina krafter (förklarar detta senare). Sedan rullade höstterminen igång. Jag undervisar på vår bibelskola där jag har ett stort ämne med 33 timmars undervisning med start i september. Precis när jag skulle köra igång upptäckte jag att det mesta av min undervisning försvunnit i en hårddiskkrasch. Så jag fick mycket jobb med att skriva om alla PowerPoint-presentationer inför varje lektion, samtidigt som mitt vanliga pastorsjobb måste göras. Jag steg upp kl 4 på morgnarna för att skriva klart dagens undervisning. Dessutom hade jag en resa till Kina i september där jag skulle undervisa i ett annat ämne. Med samma problem: Undervisningen var borta.

Samtidigt hade jag bestämt mig för att redan i september bli klar med en ombyggnation i källaren av vårt hus. Vi skulle bygga en uthyrningslägenhet för att klara ekonomin. Jag tänkte: Allt går bara man driver på sig själv. Jag är ju van att det funkar. Så jag tog fram piskan och försökte klara allt det här samtidigt genom att tillåta mig att stressa på mig själv mer än vanligt. Det var ingen annan som drev på. Jag är själv min bästa slavdrivare.

Jag klarade bibelskoleämnet. Kinaresan gick väldigt bra. Uppmuntrad av lyssnarnas hunger och flödet från himlen gav jag allt och lite till. Visste knappt var jag var när jag hade lagt händerna på de 120 som ville ha förbön, men det tyckte jag var normalt. Trött har jag varit förut, det är ingen fara.

När jag kom hem så hade jag långt kvar på mitt byggprojekt och stressade som en galning på all ledig tid. Fast “ledig” är man egentligen aldrig som pastor. Man bär hela tiden bördor. Det är svårt att koppla bort.

I oktober upplevde jag vid ett par tillfällen det jag senare förstått kallas panikatacker – på Biltema av alla platser. Jag fick hålla fast mig i en butikshylla, djupandas, och tala till mig själv: “Du tar dig igenom det här, du kommer snart ut ur butiken”. Pappa var på besök och hjälpte mig med bygget. Jag åkte skytteltrafik till biltema för att handla VVS-delar. Men det började slira för mig. Jag kunde inte koncentrera mig. Kunde inte bestämma mig för vad jag skulle köpa. Blev kvar länge på affärerna. Ville ut. Ville hem. Ville vila. Kunde inte vila. Kör på lite till så blir vi färdiga – då kan du vila, sa jag till mig själv. Men jag höll inte ihop så långt.

Ungefär så beskrev jag för läkare och psykolog varför jag kände mig överansträngd och behövde sjukskrivas. Men senare har jag förstått att detta bara var kulmen på en längre historia.

Hon läste mellan raderna

Psykologen läste förstås mellan raderna och började fråga om vår ekonomi. Vi är vana att leva enkelt, på gränsen för vad som är möjligt, och jag måste ärligt säga att jag nog inte insett att detta nött på mig. Under ganska lång tid.

Jag hoppas att du förstår att jag inte skriver detta för att du ska tycka synd om oss. Vi ser inte på oss själva som fattiga eller underprivilegierade. Tvärtom. Vi anser att vi har levt ett rikt liv. Vi har erfarenheter som jag önskar att många skulle få uppleva, hur Gud försörjer när det inte finns naturliga förutsättningar, många gånger på ett sådant sätt att vi måste kalla det mirakler – övernaturliga försörjningsunder. Dessutom har vi fått bo i ett av världens fattigaste länder i fem år. Det gör att man blir tacksam för det som fungerar. Våra barn är tacksamma för sin uppväxt, med en alltid hemmavarande mamma och den rika erfarenheten av en annan kultur, och de säger idag att de inte skulle vilja byta sin uppväxtmiljö mot alla pengar i världen. Jag har checkat av den här texten med dem och hela familjen håller med: Vi har faktiskt tyckt att vi har det bra!

Så snälla, tyck inte synd om oss! Så många har det så mycket sämre än vi har haft det! Men jag väljer ändå att berätta hur det faktiskt har varit, då jag tänker att det kan hjälpa någon att se vad ekonomisk stress faktiskt kan nöta på krafterna, även om man, som vi, kanske inte riktigt har sett det så själva. Då vi ser tillbaka så är det faktiskt så att de flesta månader under flera år så har vi bara precis klarat av ekonomin. Vi har sällan kunnat spara. Under några månader 2008, när jag både drev företag och studerade teologi samtidigt, var jag väldigt nära en överansträngning, och Marianne började sköta ekonomin för att jag inte orkade med det. Hon tycker inte om ekonomi men gjorde det för min skull och har fortsatt att göra det. Det här har jag skämts för. Jag anser att jag borde sköta vår ekonomi. Men jag har skjutit bort det och min älskade Marianne har tagit hand om att betala räkningarna. Ändå har jag förstås burit bördan. Vi har burit det tillsammans, men jag anser att jag bör bära helhetsansvaret, och jag har burit det, med ett dåligt samvete att jag inte gjort det bättre, och att jag inte lyckades bättre med försäljningen av den affärsverksamhet jag hade byggt upp. Jag orkade inte. Ville bara bli av med det och få börja jobba med “andligt” arbete igen. Jag sa ofta till Gud under 2007-2008: Jag har inget emot att gå hem så här trött efter en arbetsdag, men låt mig vara trött efter att ha hjälpt människor istället för att bara jobba för pengar. Jag fick det bästa bönesvar jag kunde tänka mig när jag blev tillfrågad om att bli pastor. Men jag har ändå grämt mig åt att jag inte gjorde bättre ekonomi av det goda varumärke jag hade byggt upp.

Jag måste erkänna att jag inte varit så bra på att lägga saker bakom mig som jag inte kan göra något åt. Jag ler, medan jag skriver, åt att jag ofta säger till andra att släppa gamla misslyckanden, samtidigt som jag själv har varit ganska dålig på just det, i alla fall på det här området.

Det mesta pekade uppåt

Alla väsentliga kurvor pekade uppåt 2014. Två av våra pojkar hade på olika sätt haft några jobbiga år, men hamnade på rätt gymnasium 2013-2014 och den biten började fungera riktigt bra. Jag hade kommit in i en god vana av regelbunden träning och var i toppform fysiskt. Jag framhöll gärna hur träningen gjorde att jag orkade med större mental belastning i jobbet. Marianne hade gått från ett jobb där hon slet väldigt hårt till ett lugnare jobb som hon trivdes med. Och äntligen såg det ut som att vi skulle kunna skaffa oss ett eget boende.

Vi har länge velat hitta en fast plats att bo på i Uppsala, men har inte haft ekonomiska möjligheter. Ett par bankbesök hade varit riktigt nedslående. Det förra bankbesöket, för ett par år sedan, hade ganska dåliga förutsättningar att gå bra. Jag hade en betalningsanmärkning efter att jag inte kunnat betala en skatteskuld i tid när jag var företagare. Men en vän som ofta gör husaffärer hade rekommenderat mig att besöka den här bankmannen som han trodde skulle kunna hjälpa oss trots betalningsanmärkningen. Det var väl ganska naivt att tro att det skulle gå. Inte desto mindre så tog det negativa beskedet ganska hårt på oss. Speciellt för Marianne. Hon tyckte att det var väldigt jobbigt och ville inte gå till en bank mer efter det.

Vi har hyrt fyra olika bostäder sedan vi flyttade tillbaka till Uppsala 2007. Det första huset fick vi flytta ifrån för att ägaren bestämde sig för att bygga företagskontor i huset. Det andra var ett ställe där vi trivdes fantastiskt bra, men ägaren bestämde sig för att sälja efter ett år, och vi hade inte råd att köpa det. Vi fick flytta till en lägenhet med korttidskontrakt i Gränby där vi bodde över vintern. Sedan hittade vi en mysig villa i Gamla Uppsala som vi fick hyra en tid, tills ägarna bestämde sig för att flytta dit själva. Det beskedet fick vi i början av 2014. Vi skulle behöva hitta en ny bostad innan augusti.

Den här gången kände vi äntligen att vi hade chansen att skaffa oss något eget. Betalningsanmärkningen hade nyss försvunnit och vi hade båda fast inkomst. Så mitt under en turbulent tid i församlingen som krävde min fulla uppmärksamhet så måste vi gå på husvisningar. Då vi inte hittade något lämpligt inom vår budget så började vi fundera på att bygga. Vi hittade en fin tomt till ett bra pris och blev rekommenderade att titta på Smålandsvillan. Vi blev förtjusta i deras upplägg och såg att vi skulle klara det ekonomiskt. Om vi kunde bestämma oss snabbt så skulle vi kunna flytta in i en nybyggd villa redan i slutet av augusti. Smålandsvillans säljare rekommenderade oss en bankkontakt på Nordea och vi gick dit, ganska säkra på att vi skulle få lån, men ändå spända med tanke på den jobbiga erfarenheten vi hade i bagaget.

Det här bankbesöket blev värre än det förra. Kvinnan på andra sidan skrivbordet räknade och sa att med nuvarande ränta skulle vi klara oss utmärkt. “Men vi måste även räkna med att ni klarar 7 procents ränta”, fortsatte hon, och den kalkylen gick inte ihop på långa vägar. Hon avslutade mötet med att säga: “Ni kan väl gå hem och köpa en lott!”

Den här gången blev jag nog mer på krigsstigen än nedslagen, för Nordeadamen hanterade kundmötet på ett fenomenalt ovärdigt sätt. Inte desto mindre var pressen stor för oss, med våra preferenser. Den största husaffär vi dittills hade gjort var på 340 000 kr.

Efter det där bedrövliga bankbesöket så gick allt väldigt bra för oss. Vi sökte lånelöfte elektroniskt hos vår egen bank Skandiabanken och fick till vår stora förvåning omedelbart positivt svar och kunde börja buda på hus. Så småningom hittade vi huset som vi verkligen ville ha, och vi kände att Gud var med oss på ett förunderligt sätt hela vägen. Ändå förstår jag efteråt att jag undermedvetet var oerhört spänd under denna process. Jag var mån om att ta hand om allt som hade med husaffären att göra eftersom jag visste hur jobbigt Marianne tyckte att detta var. Och allt gick bra! Men jag vågade inte riktigt tro att allt var i hamn förrän vi hade fått nycklarna i vår hand. Då gick luften ur mig på något sätt. Då kände jag en trötthet med ett djup som jag aldrig känt förut. Men jag hade ett par veckors semester att ta ut i augusti så det skulle nog gå bra, tänkte jag. Under de veckorna skulle vi bara åka till Norrland på ett bröllop och min brors 50-årsfirande också. Och komma igång med ombyggnationen i källaren.

Jag är nog den mest optimistiske tidsoptimist jag känner.

Nu hade vi i alla fall vårt eget hus! En fantastiskt vilsam plats på landet där hela familjen trivs väldigt bra. Och ekonomin skulle bli bättre i och med att det är billigare att äga ett hus än att hyra. Speciellt när planlösningen var perfekt för att bygga en liten uthyrningslägenhet i. Så oerhört dumt bara att jag skulle sätta en sådan omöjlig tidsplan på bygget. Jag ville bli klar till början av höstterminen. Borde ha rådfrågat någon klok vän om det var realistiskt.

Tre bakomliggande orsaker

Så visst var det ett speciellt år 2014. Men när jag nu har tid att känna efter hur jag mår och lyssna på hur jag tänker och vad som driver mig, så förstår jag att utbrändheten inte är ett resultat av stress och press 2014. Det var bara kulmen som fick mig att braka ihop. Så långt som jag förstått hittills, så tror jag att min utbrändhet beror på tre faktorer som jag levt länge med:

1. Yttre stressfaktorer: ansträngd ekonomi; avsaknad av fast boende; ett krävande jobb
2. Inre stress: Jag har försökt vara bra på sådant jag inte är bra på
3. Slarv med den regelbundna vilan

Jag har redan skrivit om punkt 1 ovan. Låt mig återigen stryka under att vi inte på något sätt anser att vi varit mer utsatta än andra. Många lever med mycket större ansträngning på dessa områden än vad vi har gjort. Och ett krävande jobb behöver inte bli en orsak till utbrändhet, speciellt inte om man sköter sig på punkt 3. Men där har jag verkligen slarvat. Medan jag hade företag så jobbade jag långt mer än vad som är sunt. Och när jag pratat med psykolog har jag förstått något som jag verkligen borde ha fattat tidigare: att det jobb jag har nu drar kraft på ett helt annat sätt och att jag faktiskt måste fylla på mer än andra. Jag återkommer till det i ett senare inlägg.

I nästa inlägg förklarar jag punkt 2: Jag har försökt vara bra på det jag inte är bra på »

Boktips:

Maggan Hägglunds Det kommer att gå över är en bok med tröst och hopp från en som vet vad det innebär att inte se någon väg ut.
“Jag har gjort en bok, som jag skulle velat hitta själv då när jag var inne i mörkret. Under tider när jag inte orkade med långa texter, inte kunde koncentrera mig. Då tror jag att jag i alla fall skulle orkat bläddra i en sån här bok, titta på en bild, läsa ett citat, känna igen mig i någon formulering.”

Köp den hos Bokus »