En ledares ansvar att vila – Artikel ur Teologi & Ledarskap
Det här är en artikel ur tidskriften Teologi & Ledarskap nr. 4 2016.
I oktober 2014 hände något som inte kunde hända mig. Jag gick jag in i väggen. Det är nu två år sedan och jag har fortfarande koncentrationssvårigheter, blir fort trött och är halvtidssjukskriven. Vad är din strategi för att detta inte ska drabba dig eller de människor som du är ledare och föredöme för?
“Allt förmår jag i honom som ger mig kraft”. Kan det vara så att vi ibland missbrukar detta bibelord? Självklart tror jag på ordet. Men vad innebär det att vara “i honom” och hur ger han mig kraft? Menar Paulus att vi inte är begränsade av skapelsen, att vi ständigt kan köra över gränserna för vad som är sunt för kropp och själ och sedan tro att Gud förser med övernaturlig kraft så att jag inte behöver vila och återhämta mig?
Så skulle du säkert aldrig uttrycka dig. Men jag är rädd att vi i praktiken förhåller oss ungefär så här till den press och stress vi utsätter oss för i tjänsten för Gud.
Jesus, som hade Anden utan mått, behövde vila. Han förstod och accepterade mänsklighetens begränsningar. Antagligen ville Gud att vi skulle fungera så här, kanske för att vi skulle förstå var våra gränser går så att vi på riktigt skulle behöva göra oss beroende av Gud.
Kortvarig stress är inte farlig
Vi är skapade med en fantastisk förmåga att klara stress, press och kris. Men den förmågan är kortvarig. När det gäller musklerna så är samma princip välkänd hos elitidrottare. De vet att musklerna behöver utsättas för press för att växa i styrka, men de vet också att musklerna slits ut om de inte får vila och återhämtning. Knappast menar vi att en kristen “i tro” kan hoppa över sådan vital kunskap om hur musklerna fungerar. Men själen och hjärnan då, hur fungerar den? Kan vi “i tro” strunta i hur den fungerar?
När vi upplever oss vara i en krisartad situation producerar kroppen stresshormoner som är till för att hjälpa oss lösa problemet. Ett av dessa är noradrenalin, som vid stress mobiliserar kroppens energi till hjärtat, hjärnan och till kroppens yttre delar, medan inre organ som mage och tarmar får mindre resurser. Noradrenalinet gör också att musklerna spänner sig konstant så att du ska känna dig alert. Du känner dig mer vaken och skärpt och upplever att du har de energireserver som krävs för att lösa problemet. Många upplever detta tillstånd som något positivt och därför kallas det ibland för “positiv stress”. Vi blir lite “höga” på det och känner att vi kan hålla många bollar i luften och tycker det är kul. Att vi producerar snabba resultat i det här tillståndet bidrar också till den positiva känslan.
Vad händer om stressen fortsätter?
Det här systemet är designat för kortvarig stress. Några timmar. Baksidorna med förhöjd nivå av noradrenalin är uppenbara. Matsmältningen fungerar inte som den ska och musklerna är spända. Och vaken bör man knappast känna sig hela dygnet.
det är inte ett tecken på själslig svaghet, inte heller på bristande bön och bibelläsning
Ett annat centralt stresshormon är kortisol. Dess uppgift är att stänga av både fysiskt och psykiskt så att vi inte märker hur stressigt vi har det och hur trötta vi egentligen är. Om kortisolnivån förblir hög i mer än några timmar så blir den skadlig. En direkt effekt är att inflammationer i kroppen ökar och att glukos- och energiomsättningen inte fungerar som den ska. Om nivån fortsätter att vara hög så utvecklar vi en överkänslighet för kortisolet, även vid låga nivåer. Nu får jag inte längre en positiv kick av stressen. Vi får istället nedsatt minnesfunktion, försämrade kognitiva funktioner och försvagat immunförsvar. Får det fortsätta så utvecklas nedstämdhet och hos vissa individer inslag av ångest. Fortsätter vi leva med förhöjda nivåer av stresshormoner så hindras nybildningen av hjärnceller och delar av hjärnan krymper. Detta tillstånd är alltså inte psykisk sjukdom i egentlig mening, det är inte ett tecken på själslig svaghet, inte heller på bristande bön och bibelläsning, utan en naturlig fysiologisk reaktion på att vi missbrukar stressfunktionen. Vi är skapta så här.
Ibland har vi sagt att bästa botemedlet mot depression är att gå ut och hjälpa någon annan. Det kan säkert vara så i vissa fall, speciellt om depressionen beror på att jag tappat perspektivet och blivit för självcentrerad. Men tänk på att nedstämdhet och motivationslöshet också kan vara kroppens signaler på att vi behöver vila. Då hjälper det inte att lägga till ännu en aktivitet.
Hur kan vi som ledare leva ett helt liv?
Det är svårt att ändra på kultur och beteendemönster utan att ställa sig frågan: Varför blir det så här? Bottnar det i underliggande värderingar? Finns det kanske brister i min teologi som gör att jag inte finner den motivation jag behöver för att leva sunt och helt?
Min vision för att leva ett helt (och heligt) liv hämtar jag numera från Matteus 11:28-30:
Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, för jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då ska ni finna ro för era själar, för mitt ok är milt och min börda är lätt.
Jesus talar här om arbete, börda, ok och vila. Han säger att om vi lär av honom, så kan vi ha ro i själen och uppleva att oket är milt. Att arbeta är bra. Att bära bördor är bra. Men att vila är också bra. Vilan är inte bara bra för att vi ska kunna arbeta. Vilan är bra i sig. Gud sa till Adam och Eva att de skulle vila sig på deras första livsdag, alltså innan de alls hade blivit trötta. I vilan lär jag mig vad som är viktigast: att älska Gud. I vilan lär jag mig vad Gud älskar. Han älskar mig. Inte mitt arbete. Mig. Att umgås med mig. Att ta hand om mig. Att frälsa mig. Att trösta och läka mig. När jag lärt mig hur mycket Gud älskar mig så kan jag också gå ut och älska andra människor.
“Sedan kommer detta: Du ska älska din nästa som dig själv.” Markus 21:31
Som dig själv. I det näst viktigaste budet finns alltså en befallning att älska sig själv. Du och jag vet att bibelns “älska” inte består i känslor, utan i handling. Om du ska älska dig själv så finns det saker du behöver göra för dig själv. Det är inte själviskt att älska sig själv. Det är nödvändigt att älska sig själv – att på ett sunt sätt ta hand om sin kropp och sin själ. Framför allt därför att Gud älskar dig, men även för att du ska kunna älska andra.
I vår kyrkofamilj har vi en stor betoning på att sträcka oss ut till andra för att ge dem evangelium och visa på Guds kärlek. Det ska vi fortsätta med. Men jag tror det är viktigt att vi inte överbetonar ”du skall älska din nästa” på bekostnad av varken “du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft” eller de tre små orden “som dig själv”. De flesta håller nog med mig på ett intellektuellt plan. Men vår verkliga teologi är den som vi tillåter forma vårt beteende.
“Att vila är att ta ansvar”
I sin bok Det händer när du vilar hävdar Tomas Sjödin att det är ett ansvar att vila sig. “Att vila är att älska”, skriver han och syftar på kärleken till vår nästa. Han berättar om det ödesdigra tillfället då de som familj åkte iväg på välbehövd semester och lämnade sin dödligt sjuke son Karl-Petter på “korttids”. Karl-Petter dog hastigt där på korttids, och föräldrarna kastades in i ett kaos av sorg och självförebråelser som varade i flera år. De hade bett till Gud att de skulle få vara hos Karl-Petter när hans jordeliv skulle ta slut. Men det hände när de var på semester – när de tog hand om sig själva. Med några års perspektiv på händelsen kommer ändå Tomas fram till att det var rätt att åka på semester.
Ett liv rymmer inte hur mycket som helst. Därför måste man ibland vila från det man älskar, och göra det i vetskapen om att det är ett uttryck för samma kärlek som fick oss att orka vara där nästan alla de andra dagarna. Att vila är inte att släppa ansvaret en sund. Att vila är att ta ansvar för det enda som till sist är värt något, kärlekarna.
Att du vilar är också ett ansvar gentemot dem du är ledare för. Människor ser på dig och gör som du gör. Om jag som ledare ständigt visar upp hur mycket jag arbetar och aldrig visar hur jag vilar, så skapar jag en osund kultur i min församling. Med mitt handlande predikar jag att uppdraget och visionen är viktigare än människorna som utför den. Det rimmar illa med det budskap Jesus bad oss att predika. Så var inte heller det exempel Jesus lämnade åt oss att följa. Jesus vilade ofta, och det var något med hans vila som var så anmärkningsvärt att apostlarna noterade det och ansåg det vara så viktigt att det måste skrivas ner i evangelierna. Kan ett nej ibland vara ett uttryck för tro?
En gång när Jesus “drog sig undan” (Matt 15:21) för att vila, gick han in i ett hus och “ville inte att någon skulle få veta det” (Mark 7:24). Men en kvinna trängde sig på och bad honom om att driva ut en oren ande ur hennes dotter. Vid ett liknande tillfälle var Jesus direkt beredd att betjäna, “Jag kommer och botar honom” (Matt 8:7), men nu hade Jesus avskilt sig för att vila. Jesus säger nej till kvinnan. Men det roliga är att hon får sitt mirakel ändå. Visst, Jesu motivering att säga nej hade inget med vila att göra, men faktum kvarstår: Jesus avskilde sig för att vila. Han sa nej. Kvinnan fick ändå sitt mirakel, utan att Jesus gick med henne. Jesus visste vad han skulle göra och vad han inte skulle göra.
Min fråga när jag läser detta är: Räknar vi för mycket med oss själva? Tillskriver vi oss själva för stor vikt? Kan ett nej ibland vara ett uttryck för tro och förtröstan på Gud? Kan Gud kanske använda någon annan kanal än mig för att tillgodose det här behovet som ropar? Är det möjligtvis till och med gudfruktigt att jag inser att jag är begränsad, lyssnar till skapelsens signaler, säger nej till människor och vilar när jag behöver vila?
– Nej men då rasar ju allt! skriker vår fruktan (eller kanske vårt högmod). Vem tror vi då på? Kanske är det till och med så att jag tar någon annans plats när jag tror att jag är så oumbärlig.
“Allt förmår jag i honom”
Vad är det egentligen Paulus talar om i Filipperbrevet 4:12-13?
Jag kan leva enkelt, jag kan också leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen: att vara mätt och att vara hungrig, att ha överflöd och att lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.
Han talar om livet. Ibland befinner vi oss i överflöd och ibland är vi begränsade. Men om jag förblir i Honom så klarar jag av det. Jag tror att “i honom” inte bara handlar om kraften i den nya skapelsen, utan också att vi ser på honom, umgås med honom och inte minst: lär av honom (Matt 11:29).
Jesu lydnad handlade inte bara om att göra mirakler, utan även om att som människa inordna sig under skapelsens villkor (Fil 2:7). Djävulen använde ett bibelord för att fresta Jesus att utmana skapelsens villkor genom att göra något som garanterat skulle vara skadligt för den mänskliga naturen. Jesus svarade: Du ska inte fresta Herren din Gud. Styrka är inte att förneka svagheten. Styrka är att erkänna svagheten och därmed sitt beroende av Gud.
Vila som andlig övning
Bli starka, säger aposteln i Efesierbrevet 6:10. Jag gick många år och plågades av en svag rygg. Till slut bestämde jag mig att göra något åt det, mer än att be. Jag gick på gymmet och genom fysisk övning blev jag stark och hel. På liknande sätt blir vi starka genom andlig övning, förklarar Paulus i 1 Tim 4:7-8. Vi kan inte bara titta på vissa delar av Jesu liv och försöka kopiera dessa. Det vore ungefär som att tro att vi kan hoppa in på fotbollsplanen och göra en cykelspark som Zlatan bara för att vi blev inspirerade av honom. Zlatan har övat. Jesus hade övat. När Jesus säger “lär av mig” så tror jag han menar att vi ska lära oss av hela hans liv. Så kan också vi få ett helt liv.
Jesus lyssnade på kroppens signaler och vilade när han var trött, men han praktiserade även vila som andlig disciplin. En elitidrottare måste disciplinera sig för att vila för han vet att det är pressen i kombination med vila som gör kroppen starkare. När Jesus säger att han bara gör det han ser Fadern göra så handlar det inte bara om aktiviteterna. Det gällde även disciplinen att inte göra. Fadern gav oss ett exempel. Han vilade på den sjunde dagen, och han behövde det inte ens. Adam och Eva vilade på sin första dag, fastän de inte var trötta. De skulle ändå börja med vilan. Utgå ifrån vilan. Utgå ifrån vilka de var inför Gud – inte börja med utförandet.
Hur ska vi få till det här?
Om vi av praktiska skäl inte kan göra oss tid till att vila så gör vi något fel. Här har vi som ledare ett enormt ansvar. Vi måste fråga oss om vårt nuvarande arbetssätt är så “heligt” att det är värt att en och annan blir utbränd på kuppen. Det här är inte bara individens ansvar. Vi som med vårt ledarskap formar en kyrkokultur har också ett ansvar. Jag har inga enkla svar, men jag hoppas att jag kan väcka samtalet. När utbrändheten kommer så drabbar det även en familj och samhället runt omkring. Vi har inte råd med det. Människan är för mycket värd. Människan är helig.
Denna artikel publicerades i tidskriften Teologi & Ledarskap nr. 4 2016. Prenumerera här
Boktips:
Tomas Sjödin har skrivit Det händer när du vilar för människor som har mycket omkring sig och som uppskattar det en bok om vårt behov av stillhet, men också om hur mycket vi behöver umgänge, måltider och fest.
I ett samhälle där allting går fortare och fortare har vilan gått från att vara det första, det som ger kraft till arbete och ansvar, till att hamna sist. Vilan har blivit en kompensation, en snabbladdning, istället för att vara en del av själva livet.
