“Hur är det?” Jag skriver av mig om min utbrändhet, del 1
– Hur är det?
Den vanliga frågan som man alltid svarar “Bra!” på. De senaste månaderna har jag aldrig gett det vanliga svaret. Jag har försökt vara såpass ärlig som jag trott att frågeställaren klarat av. Nu tänkte jag skriva av mig lite, och vara ärligare än de flesta nog orkar med. Därför skriver jag svaret i tre steg, så kan du välja var du vill sluta läsa. Känn dig fri. Jag skriver ändå mest för min egen skull. Plus för dem som befinner sig i en liknande situation. För jag vet att det kan vara skönt att få känna igen sig i någon annans berättelse.
Så, hur är det då?
Svar 1: Inte så bra. Jag har varit sjukskriven en längre tid för utbrändhet och sjukskrivningen blev just förlängd i 6 veckor till, i första hand.
De flesta är ganska nöjda med det svaret. Och det är helt ok om du är nöjd här också. Kul att du läste så långt och välkommen tillbaka när jag skriver nåt roligare. Obs: Ingen ironi. Nedanstående är ingen rolig läsning.
Svar 2: Ganska dåligt faktiskt. Jag har varit sjukskriven sedan 29 oktober (till och från) för utmattningssyndrom. Försökte gå tillbaka till jobbet i januari men fick ett riktigt bakslag och har kopplat bort mig ganska radikalt den sista månaden. Sjukskrivningen blev just förlängd 6 veckor till, i första hand. Min fru sammanfattar det väl när hon säger att jag klarar av en sak per dag. Åker jag och handlar matvaror så är jag väck efteråt. Vissa dagar orkar jag inte inte upp ur sängen. Orkar inte läsa längre texter. Blir väldigt trött av att träffa människor.
Det var det lite mer ingående svaret. Det är ungefär så långt som jag orkar berätta när jag träffar någon, även om det är en god och omsorgsfull vän. Sedan skruvar jag på mig och vill helst gå hem. För jag vet vad som kommer efter.
Jag är tacksam om du läst så långt. Då förstår du varför jag håller mig undan. Jag som borde finnas där för andra.
Svar 3: Nu kommer det långa svaret. Det kommer nog att sträcka sig över flera blogginlägg. Så många som känns meningsfullt eller så många jag orkar.
Disclaimer:
För dig som hoppas få läsa något snaskigt om min arbetsplats: Du kommer att bli besviken. Det här handlar om mig själv, inte om min arbetsplats. Och för dig som är nervös att jag ska skriva att det är något på min arbetsplats som orsakat min utbrändhet: Var lugn. Jag skyller inte min utbrändhet på någon annan än mig själv, och jag tror faktiskt att den har ganska lite att göra med mitt arbete.
Så här mår jag, så här har jag mått, och så här har jag hamnat i utmattningssyndrom
Väggen
Den 6 november 2014 kliver jag in på en vårdcentral där jag inte är skriven.
– Vem ska du träffa, frågar damen i luckan.
– Jag har inte bokat tid, svarar jag. Jag bara chansade och gick in här för jag behöver hjälp.
– Håller du på att bryta ihop? utbrister hon och sträcker ut båda händerna genom luckan och tar min hand i sina. Vi ska ta hand om dig! försäkrar hon omtänksamt och lovar att jag ska få träffa läkare inom en timme.
Jag som trodde att jag var ganska bra på att se normal ut. Man vill ju inte oroa folk omkring sig. Jag tror inte att jag försökte se miserabel ut för att få hjälp. Det ligger liksom inte för mig. Hon hade nog blick för det där, tänkte jag.
Vi hade precis kommit tillbaka till Uppsala från en tvådagars kryssning med ett 70-tal pastorer i vår pastorsorganisation. En vecka tidigare hade jag sagt till att jag behöver vara ledig ett par dagar för att vila upp mig. Men när jag stannade upp så märkte jag att jag inte kunde varva ner. Jag brukar kunna lägga mig en stund mitt på dagen och slockna en stund. Det var helt omöjligt nu. Jag var helt “speedad”. Kunde inte slappna av. Hade börjat få sömnproblem, men under ledigheten blev det värre. Under de första två veckorna så blev allt värre. Kunde inte vila. Blev tröttare och tröttare. Jag minns att jag var spänd i axlar, nacke och ansikte när jag träffade läkaren, men detta övergick senare i en slags trötthetsvärk i hela kroppen. Framför allt gjorde det ont i kroppen när telefonen ringde eller när jag fick ett sms.
Så “väggen” upptäckte jag egentligen efter att jag hade gått in i den, när jag hade försökt vila ett par veckor. På min nionde sjukskrivningsdag fick jag sömntabletter som hjälpte mig att sova. Jag behövde dem varje natt de första två veckorna innan jag började komma in i en fungerande sömnrytm. Men i övrigt fortsatte det att gå utför. Jag blev tröttare och tröttare under hela den första månaden. Samtidigt kunde jag inte vila. Kunde inte alls hitta ro att lägga mig på dagen. Måste samtidigt göra något för att slippa känna efter hur jag mådde. Skaffade Netflix och ViaPlay och försökte se på film. Perfekt med en engagerande serie, tänkte jag och plockade entusiastiskt fram serien “24” som jag gillar men inte haft tid att se sedan 2005. Och visst engagerade den. Men jag upptäckte snabbt att jag inte mådde bra av att se på 24. Det var för spännande. Jag klarade inte av spänning längre.
Det jag mådde bäst av dessa veckor var att beskära mina äppelträd. Jag orkade bara en liten stund per dag, men det var fridsamma stunder som gjorde mig gott. Tyvärr blev det snart frost som omöjliggjorde vidare trädklippning.
Ett av våra missskötta äppelträd. Min expertrådgivare dömde ut trädet och tyckte att jag skulle kapa ner det. Men jag såg mig själv i det här missväxta trädet och tänkte att jag måste försöka och se om jag kan få det att räta upp sig. Jag vet att Trädgårdsmästaren inte gett upp om mig ännu. Lukas 13:8-9
Istället hittade jag något som var såpass kul och engagerande att det fungerade som en flykt för mig, ett sätt att slippa känna hur jag mådde och hur svårt det var för mig att vila. Jag började jobba på några av mina gamla hemsidor. Jag gjorde mig av med de flesta av mina webbprojekt när jag sålde min webbyrå 2009, i samband med att jag började jobba som pastor i församlingen Livets Ord. Men jag tycker det är kul med webb, och när jag började styrketräna något år senare så startade jag en blogg om träning där jag skrev om vad jag lärde mig på vägen. När arbetstiden på mitt nya jobb utökades så blev förstås bloggen väldigt stillastående. När jag nu fick tid så kollade jag besöksstatistiken och upptäckte att den hade mångdubblats. Så jag ägnade lite tid åt att optimera sajten och såg hur antalet besökare fortsatte uppåt. Det var spännande nog för att jag skulle slippa känna efter hur jag mådde. Men baksidan var förstås att jag spann igång även på detta, och blev ännu tröttare.
Hur hamnade jag här?
Min nya vårdcentral ordnade så att jag fick träffa en duktig psykolog. Hon frågade ut mig om familj, äktenskap, jobb och ekonomi. Jag förstod på hennes frågor om äktenskap och familj att man där vanligen hittar bidragande orsaker till att man mår dåligt. Men jag är obeskrivligt tacksam för min gränslöst kärleksfulla Marianne och mina tre fina pojkar, som Marianne fyllt med kärlek varje dag sedan de var små.
Nästan hela familjen på söndagspromenad i mars (Viktor, Marianne och Anton)
Ingen familj är perfekt, och sannerligen inte vår. Du som spontanbesökt oss har sett hur stökigt vi kan ha det (och det är inte Mariannes fel). Men det finns mycket kärlek, vi behandlar varandra med respekt, och pojkarna är goda vänner som stöttar varandra i vått och torrt. Så hemma är en plats av glädje och frid för mig, och all förtjänst ska tillskrivas Marianne och Guds nåd.
Så vad var då orsaken att jag hamnade här, där hela mitt system skrek STOPP – nu går det inte längre! I samtalen med psykologen insåg jag att en stor del av svaret fanns att hitta långt tidigare än jag trodde, före den kulmen av ansträngning som till slut tog ut mig under sommaren och hösten 2014. Jag berättar mer om det i nästa inlägg. Sedan blir det nog ett inlägg till om processen jag går igenom nu. Vi får se hur det blir. Känner du igen dig? Berätta gärna i en kommentar!
Boktips:
Maggan Hägglunds Det kommer att gå över är en bok med tröst och hopp från en som vet vad det innebär att inte se någon väg ut.
“Jag har gjort en bok, som jag skulle velat hitta själv då när jag var inne i mörkret. Under tider när jag inte orkade med långa texter, inte kunde koncentrera mig. Då tror jag att jag i alla fall skulle orkat bläddra i en sån här bok, titta på en bild, läsa ett citat, känna igen mig i någon formulering.”
