Jag har försökt vara bra på det jag inte är bra på
En fortsättning på inlägget Varför blev jag utbränd? Jag skriver av mig om min utbrändhet, del 2.
Förebilder har alltid varit viktiga för mig. Jag har sett upp till olika förebilder och tänkt: Så där vill jag vara. Sedan har jag ansträngt mig för att nå upp till detta.
Det här är ju helt normalt. Så här gör vi alla, mer eller mindre. Det finns något sunt i det, och likväl kan det bli osunt. Var gränsen går mellan sunt och osunt är inte alltid helt lätt att se. Utan exempel och förebilder skulle ingen av oss vara där vi är idag. Samtidigt så måste du efter vägen finna vem du är och inse att du är betydelsefull som den unika person du är.
En sund tanke kan ju vara att om jag attraheras av en egenskap eller förmåga hos en annan människa så behöver det inte betyda att jag ska bli så. Det kan ju faktiskt vara så att jag attraheras av den person som är ett komplement till mig. Vi kanske attraheras av varandra för att vi är ämnade att vara helt olika.
Nu är jag i det läget att om jag ska kunna ändra på de destruktiva tankar eller livsmönster som lett mig till utbrändhet så måste jag först se var jag befinner mig idag. Jag måste vara ärlig.
Så ärligt talat. Jag inser att jag haft lite för svag självkänsla än vad som varit nyttigt för mig. Det här är ju väldigt pinsamt eftersom jag undervisar andra i ämnet Rättfärdighet i vår bibelskola, vilket till stor del handlar om att få en sund självbild. Men som sagt, ska jag kunna ändra på något så måste jag först vara ärlig. Samtidigt så hoppas jag att min öppenhet gör det möjligt för andra i samma båt att kunna följa med mig mot en förändring.
DISC-testet
Jag ska inte trötta ut dig med att berätta om vad jag är bra på och inte. Men jag vill dela en erfarenhet med dig. Under våren 2013 gick jag en ledarskapskurs tillsammans med några kollegor. Där fick vi individuellt göra ett populärt test som kallas DISC. DISC är en beteendeanalys som är tänkt att hjälpa personen att förstå varför hon reagerar som hon gör i olika situationer, samt att hjälpa ledare att förstå hur andra människor fungerar.
Det var skönt på något sätt att få se på ett papper hur man funkar, även om det inte på något sätt var en nyhet för mig att jag fungerade just så. Det hjälpte mig att förstå mig själv bättre och varför jag reagerar som jag gör i olika situationer. Jag “fick papper på” mina starka och svaga områden. Men inte bara det. Testsvaren genererar en siffra som man sedan slår upp i en katalog av personlighetsbeskrivningar, och i den förtryckta summeringen så beskrevs… jag! Med en otrolig träffsäkerhet! Det var skönt att se att det finns en personlighetstyp som mig. Att man inte är så konstig som man tror. Typ lättare att tro att jag är skapt för att va så här. Jag har två ganska motstridande sidor i mig som ibland gjort det svårt för mig att förstå mig på mig själv. Därför var det så skönt att se att den här personligheten finns beskriven, och att den personligheten har ett beskrivet värde för en organisation på grund av att han/hon är just så här. Jag har ett värde för att jag är just så här!
Men en sak fick jag lite om bakfoten. Jag började, mer medvetet än förut, att försöka stärka en viss sida som är svag hos mig, en sida som uppenbart är väldigt fördelaktig i pastoralt arbete. Och visst kan man ändra på mycket om man anstränger sig. Men det finns en viss risk att när man anstränger sig så kan man bli ansträngd.
När jag genom vårdcentralens försorg fick komma till en psykolog så förklarade hon för mig att den lägsta punkten i DISC-kurvan är den som grundläggs tidigast i livet, och den bör man inte försöka förändra. Vad skönt det var att höra det! Jag behöver inte försöka vara det jag inte är!
Styrkan i svagheten
Jag är så oerhört tacksam att jag får arbeta i ett team med många olika pastorer. Jag har under senaste året tänkt mycket på hur väldigt olika dessa pastorer är. Det finns plats för riktiga “original”, med väldigt olika DISC-kurvor, och ändå är de alla pastorer. Att vara pastor är ingen personlighetstyp. Det är ett ämbete. Med ämbetet följer vissa förmågor. Med människan följer vissa svagheter och styrkor. Svagheterna ska kompletteras av andra människor. Inte av egen ansträngning.
Säkert läser någon pastor detta och tänker: Jag önskar att också jag fick arbeta i ett team med flera pastorer. Sanningen är ju att de flesta församlingar bara har en pastor, helt naturligt.
Men du måste inte vara bra på allt för att vara pastor! Hallå, vem försöker du lura? Du vet att du inte kan vara bra på allt. Dina församlingsmedlemmar vet att du inte kan vara bra på allt! Ändå försöker vi vara bra på allt. Och när vi försöker så hindrar vi andra att komma in med sina styrkor, samtidigt som vi bränner ut oss själva.
Kan själv! Vi skrattar åt treåringens naivitet. Men hur tänker vi själva?
Även om du är ensam pastor i din församling så kan du kan ha ett team som hjälper dig leda församlingen. Jag tror att två av de viktigaste stegen mot att bygga ett sådant team är att du…
- lär känna dina styrkor och svagheter. När du lägger din kraft på att göra det du är bra på så kommer det att bli till hjälp för andra.
- erkänner dina svagheter och att du behöver hjälp. När du gör det så ger du andra människor utrymme att hjälpa till med det de är bra på.
Vad tänker du om det här? Vad är det som gör att det är så svårt att erkänna sin svaghet och be om hjälp? Ser fram emot din kommentar.
Jag kommer kanske att skriva ett par inlägg till om min utbrändhet. Känns som det är dags att berätta hur jag mår idag och hur jag tror att vägen framåt ser ut. Välkommen igen!
Boktips:
“Eftersom ingen av oss är en fullkomlig, oberoende, självförsörjande, oövervinnerlig och obegränsad supermänniska, behöver vi sluta bete oss som en sådan. Livet är tillräckligt ensamt och vi behöver inte spela denna löjliga roll. Spelet är över. Låt oss få till lite laganda!”
Detta är ett av många visdomsord ur John Maxwells bok Teamwork. “Talang vinner matchen, men teamwork vinner hela mästerskapet!”
