Mina tankar om det som hänt i min församling Livets Ord denna vecka

Fem dagar har gått sedan Ulf och Birgitta Ekman meddelade oss i församlingen Livets Ord att de kommer att lämna oss och upptas i den katolska kyrkan under våren. Det har varit en väldigt intensiv arbetsvecka sedan dess med många samtal med våra fina församlingsmedlemmar. Jag skulle ha åkt till WOLI-kongressen i Efesos i onsdags men fick avboka det för att vara hemma och möta församlingsmedlemmarna. Vi har haft öppet i kyrksalen på kvällarna där 3-5 av oss pastorer har mött medlemmar i enskilda samtal och i små grupper. Man har frågat oss om allt möjligt, allt från väldigt personliga frågor till större frågor om församlingens framtid. Det har varit både jobbigt och fint. Alla som har frågor har förstås inte tagit det här tillfället att komma hit. Så jag tänkte att det kanske kunde hjälpa någon om jag delar några av frågorna och mina tankar omkring dem här.

När fick du själv reda på det och hur reagerade du?

Jag och de flesta andra pastorerna i församlingen blev inbjudna till ett möte med Ulf fredag den 28 februari, alltså en dryg vecka innan det meddelades i församlingen. Vi hade god tid på oss och han berättade ingående steg för steg om sin och Birgittas väg fram till beslutet att gå över till den katolska kyrkan. Jag blev inte förvånad. Redan när jag fick kallelsen till mötet så tänkte jag: nu berättar han att de tänker konvertera. Även om jag inte kunde veta att det var så, så gav det mig ändå några dagar att bearbeta det innan han berättade det. Så jag tog det med ro. Då. Sedan följde en vecka där vi pastorer bad ganska intensivt för församlingen inför söndagen den 9:e då nyheten skulle presenteras. Så jag stängde nog omedvetet av mina egna känslor de dagarna. På söndag eftermiddag efter att nyheten var släppt kom känslorna. Tomheten. Sorgen över att inte få ha honom hos oss längre. Att inte kunna följa honom dit han går. Söndagen var ännu en hektisk arbetsdag med lärjungaskolan som skulle skötas på eftermiddagen och möte med cellgruppledarna på kvällen. Men när jag flängde runt i bilen mellan kyrkan, hemmet och Ribbingebäck så grät jag.

Är du besviken?

Många känner sig besvikna. Jag förstår att man kan känna så och det är helt ok. Här har jag ibland nästan mött en önskan att jag skulle säga att jag också är besviken. Men jag måste ju vara ärlig. När jag söker inom mig efter besvikelse så kan jag bara hitta tacksamhet. Jag är så otroligt tacksam för de 20 åren som jag har fått lyssna till Ulfs undervisning. För allt hårt arbete han gjort och det lidande han utstått för vår församling (visst, vi har också arbetat, offrat och lidit, men vi har gjort det för att han har gått före). För att han tagit tid med mig när jag bett om det. För att han fostrat mig, uppmuntrat, trott på mig. För att han så kärleksfullt frågat mig, ”är det inte den här vägen du ska gå Niclas?” För att han såg gåvor i mig som jag inte själv såg. Jag skulle kunna fortsätta länge och berätta hur mycket deras lydnad till Gud och deras Kristuslikhet betytt för mig. Så hur kan jag vara besviken? Nej, jag kan inte känna annat än tacksamhet.

Men han överger ju oss?

Ja, det är ju svårt att se det på något annat sätt. Men när jag tänker på den oerhörda börda han burit, hur vi sett upp till honom på ett sätt som han kanske inte ens önskat sig, hur han har stått som garanten för både teologi och riktning inte bara för oss som lokal församling, utan också för trosrörelsen och hela vårt internationella nätverk av församlingar, kanske 250 000 människor, så tänker jag att bördan måste ha varit nästan omänsklig. Han har nämnt att han under våren 2012 faktiskt bad ”Gud ta mig ur det här!” Jag säger inte att detta är Ulfs motivation, för jag har ingen anledning att betvivla den berättelse han själv ger om deras väg fram till det här beslutet. Men kanske det ändå är en del av Guds bönesvar till honom, att han lyfter honom ur det sammanhang som fortsatte att se upp till honom även efter utbrändhet och överlämnande av herdeskapet till pastor Joakim, och tar honom in i något som är större än han själv och där man inte har samma förväntningar på honom? Som sagt, det här är bara min spekulation. Men tänk om det är så? Tänk om det här räddar livet på honom? Då vill jag släppa honom. Och då blir jag uppriktigt beklämd och ledsen när så många anklagar honom så hårt för att lämna den rörelse han byggt upp. Han har ju faktiskt lämnat över herdestaven och församlingen vilar i goda händer. Jag vet att man kan ha många åsikter om detta, vilket ansvar han har o s v. Men med bakgrund av min hypotes ovan så känns det viktigt för mig att inte döma.

Har vi blivit smygkatoliserade?

Jag förstår frågan och den är helt ok att ställa. Man kan undra över saker och det kan snurra många tankar i huvet, men jag tror vi måste stilla ner oss, bli sakliga och fråga oss på vilket sätt vi skulle ha blivit ”katoliserade”. De dogmer som är utmärkande för katolska kyrkan predikas inte på Livets Ord. Vår teologi framkommer i våra söndagspredikningar. Någon har reagerat på att vi har ett krucifix någonstans. Men krucifix är inget specifikt katolskt. Martin Luther hade inga problem med krucifix. Inte jag heller. Skrev lite om krucifix för ett år sedan. Någon har varit rädd att vi har en katolsk nattvardsordning. Det har vi inte. Min pappa som är uppvuxen i EFS men sedan ”konverterad” till pingströrelsen blev glad när han kom hit till oss och kände igen sin barndoms lutherska mer högtidliga nattvardsordning. Väldigt många av våra medlemmar är väldigt tacksamma för den nattvardsordning vi införde för några år sedan. Jag är glad att vi inte sitter och håller fast vid en viss tradition och blir nervösa när vi stöter på ett uttryck som jag inte är van vid. Nej jag säger som Paulus: Allt tillhör oss. Uppståndelsekors tillhör oss och krucifix tillhör oss.

Halvt på skämt, halvt på allvar svarade jag en broder (som jag vet tål det): Har du blivit smygkatoliserad? Ber du i smyg till Maria kanske?

– Nehej, svarade han förstås.

Men allvarligt talat. Jag har aldrig någonsin känt att pastor Ulf försökt locka mig till katolska kyrkan. Så låt oss vara sakliga. Och kom gärna till oss pastorer om du har frågor. Inga frågor är dumma.

Borde jag också gå till katolska kyrkan?

Här har Ulf varit tydlig i när han har talat till församlingen. Det steg de tar är en personlig kallelse och ett steg de tagit efter lång och grundlig prövning och med inte så lite vånda. Det är ett stort steg. Man byter inte familj hur som helst. Du ska absolut inte göra det bara för att Ulf och Birgitta gör det. De vill inte det. Inte ens katolska kyrkan vill det.

Får jag stanna kvar i Livets Ord fast jag är positiv till katolska kyrkan?

Jag fick den här frågan av en medlem idag och den får mig faktiskt att börja gråta nu när jag skriver. Kära vänner, ska man verkligen behöva fråga det hos oss? Vad har den här brodern hört den här veckan som får honom att undra om han är välkommen i vår församling? Kära medlem, vi behöver dig i vår församling! Vi behöver dig som är rädd. Vi behöver dig som är ledsen. Vi behöver dig som har frågor. Vi behöver dig som är förvirrad. Vi behöver dig som vet allt. Vi behöver dig som vill ha mer tungotal och profetia. Vi behöver dig som vill ha högljudd lovsång. Vi behöver dig som vill ha stilla tillbedjan. Vi behöver dig som vill ha mer nattvard. Vi behöver dig som vill ha fler stearinljus. Vi behöver dig som älskar det enkla evangeliet om korset. Vi behöver dig som vill ha mer av djupare reflektion. Vi är olika, vi tycker olika, vi gillar olika, vi tänker olika. Men vi behöver varandra. Vi respekterar varandra. Vi älskar varandra.

Vad blir det av oss nu? Är vi fel nu?

Väldigt många av oss har upplevt att Gud har kallat oss till den här församlingen. Vi flyttade inte hit för att Uppsala har en vacker å. Vi kom hit för att vi upplevde att Gud ville att vi skulle bli en del av den här församlingen. Själv kom jag hit för att gå bibelskola och trodde inte att vi skulle bli kvar. Men under bibelskoleåret gav talade Gud oss genom 1 Mos 49:15, ”Och han såg att viloplatsen var god och att landet var ljuvligt; då böjde han sin rygg under bördor och blev en arbetspliktig tjänare.” Så många av oss har älskat att böja ryggen under bördor och arbeta för den vision Gud har gett oss på den här platsen. Jag fick vara med på missionsfältet och se visionen om bergsfolken gå så bokstavligt i uppfyllelse att jag fick nypa mig i armen. Har det ändrats nu? Har Gud ångrat sin kallelse?

Vi har en fantastisk historia. Gud säger gång på gång i bibeln: Glöm inte vad gott han har gjort! Vår historia talar om Guds trofasthet. Och Guds trofasthet talar om vår framtid. Vi har en fantastisk framtid! Vi har en fantastisk pastor och vi står stadigt på klippan, Jesus själv. Pastor Ulf (ja, jag kommer att fortsätta kalla honom det fastän han tekniskt sett inte är min pastor) har flera gånger genom den här processen sagt: ”Arbetet vilar i goda händer.” Så inte ens han säger att vi är fel. Och även om han skulle säga det så säger inte Gud det.

Men Sion säger: ”Herren har övergivit mig, Herren har glömt mig.”
Kan då en mor glömma sitt barn, så att hon inte förbarmar sig över sin livsfrukt? Och även om hon kunde glömma sitt barn, skall jag inte glömma dig.
Se, på mina händer har jag upptecknat dig. Dina murar står alltid inför mig.
Jesaja 49:14-15

Nu måste ni pastorer markera mot katolska läror och företeelser för att vinna tillbaka församlingens förtroende!

Jag förstår den här reaktionen. Men här blir jag bara mer och mer övertygad om det som pastor Joakim uttrycker. Vi behöver absolut tydliggöra vad vi står för och vad vi tror på, och det arbetet pågår och kommer att presenteras för församlingen. Men vi kan inte definiera oss själva genom avståndstaganden och kritik mot andra. Det skulle ge helt fel fokus. Vi kommer att fortsätta predika Kristus som vi gjort hittills. Och jag tror att du har en sådan mognad att du känner igen Evangeliet som du blivit undervisad i. Vi har trons Ande, så låt oss inte reagera i fruktan. Vi hör och ser med smärta att en del av oss går en förtroendekris just nu. Och vi pastorer har säkerligen gjort misstag som kan ha skadat förtroendet. Men trots att jag suttit och lyssnat på medlemmar hela veckan så kan jag inte dra slutsatsen att det har med något katolskt att göra. Jag tror snarare det har att göra med brister i tydlighet och kommunikation. Här känner jag stor tillförsikt när jag ser vår pastor Joakim som är ett sådant fantastiskt föredöme för oss övriga församlingsledare i tydlighet och kommunikation. Förtroende är något som förtjänas. Men det är också något man ger. Man väljer att tro på någon. Jag hoppas att du vill göra det igen.

Till sist

Låt mig till slut gå tillbaka till den första frågan om hur jag upplevde beskedet när jag fick det. Efter mötet med pastor Ulf så hade vi ett möte med pastor Joakim. När vi hade fått dela våra hjärtan och våra reaktioner med varandra en god stund, så bad pastor Joakim en bön till avslutning. Under den enkla bönen så rörde den helige Ande vid mitt hjärta och visade mig att jag verkligen kan uppskatta, se upp till och älska att arbeta tillsammans med pastor Joakim på samma sätt som jag gjort med pastor Ulf. Jag hade självklart bestämt mig för den attityden redan för ett år sedan. Men nu blev pastorsbytet så mycket mer definitivt för mig. Och jag blev rörd till tårar (inget ovanligt för mig iofs) av kärlek till min nye pastor. Jag är så glad över honom och så hoppfull inför framtiden. Utomstående kan inte förstå vad jag skriver nu, för de har inte varit med om vår historia. Vår kärlek till vår pastor har varit speciell, självklart för att han är den han är, men djupast sett tror jag att det är något Gud har gjort i våra hjärtan för att vi skulle kunna göra det som Gud kallade oss att göra tillsammans. Jag förstår sorgen hos de många som bett för och kämpat tillsammans med pastor Ulf länge, många längre än jag har. Men Gud har gett dig en ny pastor. Och vi har fortfarande en speciell kallelse. Så jag tror att Gud vill röra vid ditt hjärta som han gjorde med mig den där fredagen. Jag tror vi behöver det. Och jag tror Gud har hållit sin hand över Joakim och format honom för denna kallelse och det som ligger framför.

Med det sagt så ska vi inte förvänta oss att Joakim ska vara Ulf. Ulf var ett unikum. Jag önskar inte att pastor Joakim ska behöva bära en sådan enorm börda som pastor Ulf har burit. Låt oss sluta upp kring honom och hjälpa honom! Låt oss be för honom minst lika mycket som vi bad för pastor Ulf. Men låt oss också träda fram och “ta manteln” tillsammans. Du har mycket att ge, och vi behöver dig!

Låt oss också be för vår duktige VD Jonathan. Han och hans familj går igenom en jobbig period och behöver verkligen våra förböner.

Vi kommer igenom det här tillsammans!

Tyvärr kan jag inte lova att hinna svara på alla kommentarer och ber om överseende med det. Jag kommer inte att svara på sådant som inte har med inlägget att göra, och jag förbehåller mig rätten att ta bort kommentarer som inte håller en kärleksfull ton mot andra.