Att predika med parresia – vad är det?
Det grekiska ordet parresia (παρρησία) används 31 gånger i Nya Testamentets grundtext, oftast i samband med att tala, ett par gånger i samband med att träda fram inför Gud. Ordet står så många gånger i samband med att tala att jag fann det vara värt ett studium när jag i måndags förberedde mig för att undervisa om Predikan i vår bibelskola.
Så vad betyder det att tala med parresia?
Slår man upp parresia i Strongs konkordans så kan man läsa att ordet är sammansatt från det grekiska adjektivet pas (all, hela, varje slag av) och substantivet rhesis (ett uttalande med beslutsamhet). Det sammansatta ordet parresia får betydelsen frimodig beslutsamhet, lämnande ett intryck att något förtjänar att bli ihågkommet och taget på allvar. Ordet definieras dessutom som öppenhet i bemärkelsen att man säger något rakt upp och ner, rakt ut, utan krusiduller (se Markus 8:32 och Johannes 7:13). Men oftast så används ordet i sammanhang där det handlar om att tala frimodigt eller att predika. Några exempel:
I Apostlagärnaingarna 3 botar Petrus en lam man som följer med Petrus och Johannes in i templet, hoppande och prisande Gud. Det blir uppståndelse och Petrus börjar tala till folket på ett väldigt frimodigt sätt. De blir då gripna och förda inför Stora rådet där de förhörs. Då läser vi följande:
Då uppfylldes Petrus av den helige Ande och svarade dem: “Rådsherrar och äldste för vårt folk! Om vi står till svars i dag för en välgärning mot en sjuk man och ska förklara hur han blev botad så ska ni alla och hela Israels folk veta att han står frisk framför er i kraft av Jesu Kristi nasaréns namn. Ni korsfäste honom, men Gud har uppväckt honom från de döda. Jesus är stenen som ni byggnadsarbetare förkastade men som har blivit en hörnsten. Hos ingen annan finns frälsningen, och under himlen finns inget annat namn som människor fått genom vilket vi blir frälsta.” När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att de var olärda män ur folket, blev de förvånade. Men så kände de igen dem och kom ihåg att de hade varit med Jesus. (Apg 4:8-13 SFB2014)
Grekiska är inte matematik, men jag tycker det är intressant hur typisk den här situationen är för sammanhang där ordet parresia används. Jag skulle vilja stryka under fyra element som ofta kan ses i dessa sammanhang:
- Uppfyllselse av den Helige Ande
- En situation med anspänning, motstånd eller förföljelse (publiken är inte en påhejande kyrka)
- En spontan situation (behöver inte betyda att man inte kan förbereda sig)
- Lämnar vittnesbördet: De hade varit med Jesus
Lite senare i samma kapitel läser vi att Petrus och Johannes går till “sina egna” där de endräktigt ropar till Gud:
Och nu, Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.” När de hade slutat att be, skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och predikade frimodigt Guds ord. (Apg 4:29-31 SFB, min kursivering markerar ordet parresia)
Notera även fortsättningen i vers 33: Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över alla.
Verbet parrésiazomai
Nio gånger i NT så har substantivet parresia gjorts till ett verb, parrésiazomai, som Svenska Folkbibeln sex gånger översätter till predika eller frimodigt predika. Två representativa exempel hittar vi i Apostlagärningarna 9:27-28:
Då tog Barnabas hand om honom. Han förde honom till apostlarna och berättade för dem hur Saulus hade sett Herren på vägen, att Herren hade talat till honom och att han i Damaskus hade predikat frimodigt i Jesu namn. Sedan stannade Saulus hos dem, och han gick in och ut i Jerusalem och predikade frimodigt i Herrens namn.
Även här talar sammanhanget om uppfyllelse av Helig Ande (9:17) och om motstånd, ja till och med stor fara (9:23).
I Folkbibeln översätter man verbet parrésiazomai i 1 Tess 2:2 till “mod att predika” som om det vore ett substantiv. Där tycker jag att New King James översättning lyckas bättre:
at Philippi, as you know, we were bold in our God to speak to you the gospel of God in much conflict
Låt oss också notera sammanhanget som återigen är väldigt typiskt:
Tidigare hade vi, som ni vet, lidit och blivit misshandlade i Filippi. Men genom vår Gud fick vi mod att predika Guds evangelium för er trots hård kamp. Vår predikan kommer inte ur villfarelse, orena motiv eller dolda avsikter. Gud har ansett oss värdiga att anförtros evangeliet och därför talar vi som vi gör, inte för att behaga människor utan Gud, som prövar våra hjärtan. (1 Tess 2:2-4)
Här påminner Paulus oss dels om det yttre trycket och motståndet som vi kan möta, men också om det inre trycket, min längtan efter acceptans som lätt gör att jag ger efter för frestelsen att anpassa mig för att ställa sig in hos de som lyssnar.
Paulus är medveten om att det här inte är enkelt, att det inte kommer av sig självt. Han ber därför om förbön i Efesierbrevet 6:19-20 och använder både substantivet parresia och verbet parrésiazomai (min kursivering nedan):
Be också för mig, att ordet ges mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt förkunnar evangeliets hemlighet för vilket jag är en ambassadör i bojor. Be att jag talar så öppet och fritt som jag bör.
Paulus predikar frimodigt på Areopagen
Kan vi förbereda oss så att vi kan predika med parresia?
Nya testamentets grundtext använder minst åtta uttryck som översätts till “predika” på svenska. Det ger oss en vink om att det finns många olika sätt att kommunicera evangeliet. Parrésiazomai är sannerligen inte enda modellen för vår predikan. Jag återkommer med ett blogginlägg om några andra av grundtextens ord för predikan och förkunnelse. Som framkommit i min lilla studie så dyker parresia ofta upp i situationer där man är omgiven av ett yttre tryck och där den Helige Ande ger en övernaturlig frimodighet och troligen även inspiration till vad som behöver sägas i den stunden. Men vi ser också att det är ett personligt val och en attityd. Andens verk sker alltid i samarbete med människan. “… at Philippi, as you know, we were bold in our God to speak to you the gospel of God in much conflict”.
Jesaja 50:7 säger:
Herren Herren skall hjälpa mig, därför behöver jag inte skämmas, därför gör jag mitt ansikte hårt som sten. Jag vet att jag inte kommer på skam. Den som förklarar mig rättfärdig är nära. Vem vill då gå till rätta med mig? Må han träda fram tillsammans med mig. Vem är min motpart? Låt honom komma hit.
När du är tillsammans med Jesus, växer din medvetenhet om hans ständiga närvaro och din förtröstan på att Gud är på din sida. När du har spenderat tid tillsammans med Jesus kan du verkligen frimodigt säga: Herren ska hjälpa mig! Men versen visar också på en slutledning av detta och ett beslut om att inta en attityd: därför behöver jag inte skämmas, därför gör jag mitt ansikte hårt som sten.
Jag tror att man på det här området, liksom många andra, kan öva sig. Paulus uppmanar den unge Timoteus att träna sig i frimodighet, att inte låta någon förakta honom, “tänk på detta, lev i detta”, “Skäms inte för vittnesbördet om vår Herre… utan bär också du ditt lidande för evangelium…” Paulus talar inte om en frimodighet som bara bottnar i mänsklig självsäkerhet. Men han visar tydligt att Timoteus kan göra något med sin attityd. “Därför påminner jag dig om att låta den Guds nådegåva flamma upp igen som finns i dig… Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa…”
När jag tänker på hur många gånger Nya Testamentet berättar om hur Jesus och apostalarna talade med parresia, så undrar jag om vi inte har något att återupptäcka på det här området. Har vi blivit försagda, tillbakapressade av den Svenska intoleransen? Anstränger vi oss för mycket för att vara tillrättalagda, för att inte stöta oss med någon? Hebréerbrevet 10:35 uppmanar oss att inte kasta bort vår frimodighet (parresia) och påminner oss om hur det var den första tiden, när vi fick lida förföljelse (10:32), och att vi behöver fortsätta med uthållighet på samma väg (10:36-).
Vad tror du? Ser fram emot din kommentar.
