Jesus har fört liv och oförgänglighet fram i ljuset

I bibeln finns ett spännande ord som jag fastnat för (och som jag predikade om i Leksand i söndags). Det är ordet oförgänglig. Grundtextens ord [áphthartos] beskriver något som inte kan brytas ner eller fördärvas. Så när du stöter på ordet oförgänglig i Nya Testamentet kan du tänka icke nerbrytbar, ofördärvbar.

1 Pet 1:3-4 säger att Jesu uppståndelse har fött oss in i ett arv som är oförgängligt, obesmittat (1917), som aldrig kan fläckas eller vissna (FB). Vad konkret är då detta arv som Jesu uppståndelse har fött oss in i?

Vers 23 i samma kapitel säger att vi har blivit födda av en säd. En oförgänglig säd. Den säden är Guds Ord. Från Johannes 1:1-14 känner vi till att Ordet är Jesus. Jesus är alltså en oförgänglig säd som genom sin uppståndelse ifrån de döda har gjort något märkvärdigt med oss.

När Jesus skulle förklara sin död och uppståndelse för lärjungarna talar han om sig själv som en säd.

Stunden har kommit då Människosonen ska förhärligas. Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. (Joh 12:23-24)

Att så en säd talar om två saker:
1. Att välja död i tro på uppståndelse.
2. Reproduktion av samma slag.

Har du tänkt på hur märklig den naturliga principen av sådd och skörd är? Om du har en potatis i din hand så kan du välja att antingen äta den, eller att stoppa den i jorden, se den ”ruttna”, och föda liv till 20 nya potatisar. Sådd handlar om att välja att låta något värdefullt dö bort från dig, i tro på att det kommer att ge upphov till nytt liv. Sådd är tro på uppståndelse. Men ingen uppståndelse utan att först låta säden ”dö”.

Det som i Rom 4:16 kallas för “Abrahams tro” är tron på uppståndelsen (Heb 11:17-19). Abrahams tro på uppståndelsen gjorde något med honom. Gud tillräknade honom rättfärdighet på grund av den tron. Här ser vi hur central tron på uppståndelsen är för den kristna tron. Tro är att våga dö, i tro på uppståndelse.

Men vänta nu. Det där låter farligt. Tror du på en dödskult? Nej, inte på det sättet. Jesus säger till Petrus, ”dit jag går kan du inte följa mig”. Jesus dör i vårt ställe. Han tar den plats som vi inte kan ta eftersom synden har gjort oss förgängliga. Han kan göra det, för han är den oförgängliga säden, den felfria säden (eng: incorruptible seed). Genom dopet så förenas vi med hans död, och därmed kan vi också tillgodoräkna oss hans uppståndelse.

”Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans.” (Rom 6:4-5)

Valet att följa Jesus i dopet är att välja att släppa taget om egenlivet och tro på att uppståndelselivet är bättre. Varje troende har en dödsprocess att gå igenom. Men denna död är inte svart och hopplös. Den är snarare det sanna uttrycket för tro. Tro på uppståndelse.

Genom Jesu uppståndelse föds vi in i ett arv. Arvet är att vi blir lika Jesus. Jesus är Guds säd (1 Joh 3:9). Det liv som Guds säd producerar är av samma natur som säden; oförgänglig, incorruptible, ofördärvbar, icke nedbrytbar. Den troende är född av den säden. 2 Pet 1:3-7 beskriver en process där vi genom att begrunda Jesus i skrifterna ser den gudomliga naturen som Gud har gjort oss delaktiga av, och detta ger oss kraft att vinna seger över det fördärv (motsatsen till oförgänglighet) som verkar ett nedbrytande inflytande på oss. Jesus har brutit inflytandet från Adams säd och fött ett nytt liv i oss av en oförgänglig säd som har ett helt annat inflytande på våra liv, nämligen dygd, insikt, självbehärskning, uthållighet, gudsfruktan och broderlig kärlek.

Han har gjort dödens makt om intet och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangelium (2 Tim 1:10). Oförgängligheten kommer från honom själv, han som är Evigheternas konung, den oförgänglige (1 Tim 1:17).