Hudjand, fredagen den 14 maj 1999
Kära vänner,
Här är har det varit 30-35 grader varmt de senaste veckorna och det blir bara varmare och varmare. Marianne och barnen stormtrivs även om allt är väldigt annorlunda här. Vi har en tjej som hjälper oss hemma med hushållet på halvtid och vi hoppas få någon som hjälper oss med barnen också så att Marianne kan bli fri ibland att göra annat. Hon har alltid en massa barn som kommer med blommor och frukter och vill hjälpa till att städa och diska. Det är flickorna förstås. Pojkar stänger vi ute för sådana har vi sedan förut. Många grannar kommer och vill lära sig engelska så Marianne passar på att lära sig tadjikiska. Jag har insett att jag behöver lära mig ryska, eftersom det är det administrativa språket. Anton går på tadjikiskt dagis där man har lektioner på ryska.
Vi har sällan vatten mer än några timmar per dygn, framförallt efter elva på kvällen, och ofta endast i kranen på gården. Så tvättmaskinen har vi bara kunnat använda tre gånger och en gång när vi inte hade kunnat duscha på länge var vi tvungna att hyra ett badhus. Vi skulle vilja hyra ett hus på andra sidan floden där de alltid har vatten. Numer har vi dock i stort sett alltid ström, vilket sparar mycket tid för matlagningen. Gasförsörjningen för hela provinsen kommer normalt ifrån Uzbekistan men nu är relationerna mellan länderna dåliga så vi har inte haft någon gas sedan vi kom hit.
För en svensk kan detta låta som stora problem, men så upplever man det inte när man ser vilken oerhörd nöd många människor lever i här. När vi åker ut i byarna ser vi barn som ser 3-4 år yngre ut än vad de är till följd av undernäring. Eftersom lärarna har så dåliga löner så tar de betalt för undervisningen. Det gör att många barn inte kan gå i skolan och även om de inte behöver betala så har många så dåliga kläder och saknar skor så de kan inte gå av den orsaken. Ofta saknas helt både gas och elektricitet i byarna.
Denna gång skickar jag brevet med Bengt Wedemalm som jag träffar i Osh, Kirgisien den 17-19 maj. Därför kan jag än en gång skriva om saker som vi inte kan skriva via e-post. I nästa brev får jag nog lov att skriva i förtäckta ordalag om församlingsarbetet.
[stycke bortredigerat av säkerhetsskäl]En mamma till ett av våra barn på Oasis (vårt barnhem) kom i söndags till församlingens möte och blev frälst. Hon har precis kommit ut ur fängelset och har varit alkoholiserad. Också en av våra lärare från Oasis blev frälst på mötet. Det blir minst 4-5 människor frälsta varje vecka.
Jag leder arbetet här nu eftersom Olle Eriksson inte kommer tillbaka förrän i augusti. Jag ber er att be för mig att jag får vishet och kraft till allt. Nick Faraday som leder en av våra avdelningar åker hem två månader i sommar och Lydia Holm som leder Oasis åker hem en månad. Min assistent, tolk och chaufför åker till Europakonferensen i Uppsala och dessutom får tre andra nyckelpersoner barn i aug-sept. Så bed att jag hittar medarbetare som jag kan lita på och kan göra ett bra jobb. Själv hoppas jag kunna åka hem på ledarskapskonferensen i oktober.
Bed också att vi hittar fler donatorer till vårt hjälparbete. Det FN-organ som vi fått det största stödet från hittills har pga ändrade principer dragit ner sitt stöd till oss med 45 %, vilket utgör 40 % av vår budget.
Kanske du vill ha ett fadderbarn här? Jag berättar mer om vad vi gör för barnen i nästa brev.
Vi är så tacksamma till Gud för det understöd vi får från er och som gör att vi får arbeta så här. Vi är så välsignade och vi påminner varandra om de många mirakler Gud gjorde för oss för att vi skulle kunna åka ut. Två månader innan vi åkte ut var vi skuldsatta upp över öronen och hade knappt mat för dagen, men när vi åkte ut var vi i stort sett skuldfria. Nu har vi allt vi behöver och så länge vi lånar detta hus får vi låna hushållsmaskiner, TV, video och en hel del bra barnfilmer som förra missionärsfamiljen Borgsö fick lämna hastigt.
Tack kära ni för ert stöd och era böner. Gud välsigne er.
Niclas Strindell, Marianne, Anton, Viktor, Filip
