Varför blev jag utbränd? Jag skriver av mig om min utbrändhet, del 2

Niclas Strindell

En just nu sjukskriven pastor och före detta entreprenör som med glädje coachar tre företagsstartande söner. Ständig beundrare av min hustru Marianne.
Dela gärna dina tankar och reaktioner i en kommentar nedan eller genom att dela på sociala medier (knapparna ovan).

Du gillar kanske också...

  • Caroline Thidell

    Tack Niclas för det du berättar. Oj oj vilket tempo och press du levt under! Jag tycker inte du skall be om ursäkt för hur ni har det eller haft det.
    Själv har jag precis börjat arbeta heltid efter en nästan 1 1/2 års sjukskrivning och detta var för andra gången jag hamnade här. Trodde jag kände igen signalerna men uppenbarligen inte. Vila vila ta hand om dig och gör minimalt. Försök tänk på dig även om du har familj. Man kommer tillbaka men låt det ta tid. Livet blir annorlunda efter – det är något jag får jobba med att inse. Välsignelse och helande till dig.

  • Tack Caroline för din uppmuntran och att du delar med dig om din erfarenhet. Jag har jobbat 25 % de senaste två veckorna. Det går bra på den nivån, men tanken har slagit mig: Kanske jag aldrig kommer tillbaka till den kraft jag haft tidigare. Självklart har jag bestämt mig för att jobba annorlunda hur som helst – aldrig tillbaka till det jag varit med om senaste året! Men kanske finns det sidor av framtiden jag inte vill inse, precis som du skriver. Jag är i alla fall positiv – jag mår ju så mycket bättre idag än vad jag gjorde för några månader sedan, glad och inspirerad. Jag skriver nog ett inlägg till den här veckan, om hur jag mår nu. Tack för dina råd! Ber om fortsatt helande för dig med!

  • Caroline Thidell

    Det är bra! Jag var på 25% den absolut längsta tiden tillbaka och det var välbehövligt. Det tog mig nästan 3 månader innan jag kunde gå upp till 50%. Det viktigaste är att inte gå för fort fram – jag fick ett par bakslag och det var därför jag var på 25% så pass länge. Och nej – tyvärr så kommer man inte tillbaka till sina forna glansdagar – det är bara att inse. Men man kan lära sig att hantera livet ändå. Läs gärna denna artikel – den ger en hel del bra insikter.
    http://www.op.se/jamtland/ostersund/det-handlar-om-verkliga-hjarnskador
    Lycka till!

  • Tack, jag ska kolla

  • 00DaT00

    Bra och informativt skrivet jag hoppas att många kristna kan öppna upp sig och berätta om sitt mående. Det finns någon slags tanke att om man är kristen då är man gladare, mår bättre och lyckas oftare än icke troende. Även om jag är övertygad om att Gud vill visa nya vägar och att tro på honom är likt gryningen där man går från härlighet till härlighet så är det viktigt att förstå att psykiskt lidande är minst lika reelt som fysiskt lidande.

    Det finns väldigt stora skillnader i hur vi uppfattar omvärlden det som för någon är positivt kan för någon annan vara outhärdligt.

    En del människor har djupa depressioner eller är bipolära eller så är man på ytan en som presterar och är glad och positiv men i själva verket kan det bero på en inre rastlöshet, exempelvis om man får diagnosen ADHD.

    Det är viktigt att kyrkan skapar utrymme för många olika sätt att vara och att man kan acceptera att det finns människor som inte orkar med saker som andra ser som ”normalt”.

    Något som slår mig varje gång jag försöker tränga djupare i andra människors liv är att det verkligen inte finns något som är ”normalt” i hur man reagerar på sin omgivning. Jag kan utan att överdriva påstå att 90% procent av alla människor har någon form av psykiska besvär som man antingen medicinerar för eller några fysiska besvär man medicinerar för.

    En del människor har en sådan inre stress att de går in i väggen utan att egentligen ha ”mycket att göra” i andra människors ögon.

    Jag hoppas du lyckas får en bra balans i livet, bless!

  • Jätteviktigt det du skriver, tack!